ROXY FARHAT

 

Humorn är ett perfekt vapen mot ideologiska förtryck men den kan också skapa nya. Hur skämtar man på ett både politiskt radikalt, underhållande och varmt, medmänskligt sätt? Om det finns någon som till fullo behärskar denna svåra konst, utan att hamna i varken det politiskt korrekta eller inkorrekta facket, så är det Roxy Farhat. Få konstnärer lyckas behandla så tunga och allvarliga ämnen på ett så befriande icke-moralistiskt och estetiskt förföriskt sätt.

I hennes slippriga, icke-frontala kritik av såväl fallokratiska som rasistiska objektifieringskulturer, kombinerar hon ofta visuella strategier som kommer från såväl pedagogiska instruktionsvideos, film-, reklam- och musikvärlden. I videofilmen Middle Class Paradise (2010) parodierade hon både Coolios gangsterparadis och det svenska konstskolesystemet, genom att låta Magnus Bärtås, Konstfacks ständige professor axla Michel Pfeiffers lärarroll, medan Farhat själv och de övriga studenterna fick iscensätta konsthögskolans privilegierade medelklass.

Och hur lätt glider hon inte ur den post-koloniala diskursens akademiska tvångströjor när hon driver med kulturella och sexuella stereotyper som iranska femme-fatale sångerskor i I’m a girl from Iran (2008), underdåniga hotellstäderskor som hyllar sin underkastelse i HOUSEKEEPING (2009), eller burkaklädda kvinnliga sedpoliser i The Decency Squad (2009) som agerar som rena rama MTV mamachitas? ”I’m not your bitch. I don’t cook. Make me a sandwich”, deklarerar hon och hennes kvinnliga gelikar i United Color Of Bitchaton – Not Your Bitch (2014) medan de far genom ett kusligt Aladdin-landskap fylld av delfiner, pudlar, mangafigurer, eldsflammor, amerikanska dollarsedlar, flygande köttyxor, män som ligger i blodpölar, män som blir spankade på rumpan. Även den flygande mattan de sitter på har bytts ut mot en man. Skrattet har varit en feministisk tradition så länge kvinnan förstått att det bästa sättet att få en man på fall, är att skratta åt honom.

Men Farhats parodiska feminism driver inte bara med patriarkatet utan också med feminismen som sådan, i en anda som tycks bära facklan vidare från såväl Andrea Frasers högkonceptuella institutionskritik, Amelia Jones icke-didaktiska parafeminism och Roxane Gays befriande Bad feminism. I Bitchaton är det kvinnorna som kastreras. Deras avkapade, sjungande huvuden dyker plötsligt upp i en kvinnas håriga armhålor. Medusornas huvud rullar i universitetens korridorer, skrev Hélène Cixous i Medusans skratt på sjuttiotalet, för att annonsera en ny era. De uppstod inte längre som en reaktion på något. De var inte längre negerande dödsmasker eller symboler för mannens kastrationskomplex, utan ett tecken för kvinnans befrielse. De nya medusorna var vackra, de gav liv, och de skrattade, med ett transformativt, helande skratt. Vad får man om man slår ihop dessa tre element? Skönheten, livet och skrattet? La femme vitale. En positiv sexsymbol. Och det är precis vad Farhat levererar oss i hennes karnevaliska hyllning av såväl könens och kulturens oupphörliga förvandlingar. I verket How was your morning? (2018) tar hon skrattet till en helt ny absurdistisk nivå, där kitschen sublimerats och berättelserna tömts på mening, till förmån för tomma, förinspelade skratt.

Farhats konst inbegriper även mörkare, melankoliska stråk, med videofilmer som reflekterar över föräldrarnas flykt från Iran (What are your intentions here? 2011), eller aktivistiska filmer om hur man som ungdom idag kan börja ta ansvar för det samhälle man lever i (HUR 2017). Det finns när allt kommer omkring endast två sorts konstnärer. De som nöjer sig med att tolka världen och de som försöker förändra den. Farhat hör definitivt till den senare kategorin.

– Sinziana Ravini

 

Bilden ovan visar United Colors of Bitchaton – Not Your Bitch och Acting Woman. Foto: Queenning Zhao