Utgångspunkten för staden Göteborg, både som fysisk plats, men också som mentalt tillstånd och offentlig bild. Motbilder handlar om språk, offentlig kommunikation, makt, ideologi, och hur man förpackar berättelser om staden. Går det alls att använda konst till att förskjuta befintliga antaganden, ge andra perspektiv eller motbilder till den dominerande diskursen?

”Jag tror inte att poeter kan förändra världen. Men jag tror att dikten är ett medium för att undersöka dessa ideologiska förskjutningar och vem som får betala priset för dem.” sa Athena Farrokhzad i sitt sommar i P1 den 21 juli (vi publicerar ett utdrag i annonsbilagan). Konstens kraft ska varken underskattas eller överskattas.

Det gäller även politiken. Politiken har till stor del avskaffat sin makt genom att överlåta den till den globala marknaden. Kapitalismen är något som demokratier och diktaturer runt om i världen upprätthåller och underkastar sig. Den franska filosofen Jacques Ranciére skriver: ” Våra stater står alltmer maktlösa inför det rörliga kapitalets destruktiva effekter på de civilsamhällen för vilka de ansvarar. De är så pass maktlösa att de inte ens har viljan att stå emot den.  Staterna får istället nöja sig med det som de fortfarande har makt över: människors rörlighet.

Ranciére talar om statlig rasism och fortsätter: ”Under förevändning av att medborgares säkerhet hotas av invandrare gör de [staten] kontrollen av denna rörlighet till sitt specifika mål, vilket närmare bestämt innebär att staterna producerar och förvaltar en känsla av otrygghet. Det är detta arbete som håller på att bli deras existens berättigande och medlet för deras rättfärdigande. Lagen används därmed på ett sätt som fyller /…/ dels en ideologisk funktion som handlar om att hela tiden ge hotet mot samhället ett ansikte, dels en praktisk funktion som handlar om att hela tiden flytta gränsen mellan innanför och utanför, att ständigt skapa flytande identiteter som kan få den som nyss var inne att plötsligt falla utanför. Att lagstifta om invandring har först och främst inneburit att det skapats en kategori av under fransmän, att man låtit människor födda på fransk mark av franska föräldrar falla under den flytande kategorin invandrade. Att lagstifta om illegal invandring har först och främst inneburit att man låtit lagligt ’invandrade’ falla under kategorin illegala invandrare. Samma logik ligger bakom det nya uttrycket ’fransmän av ursprungligen utländsk härkomst’. Och samma logik används när man idag riktar sig mot romerna och skapar en ny kategori européer som inte är riktiga européer – vilket går emot själva principen om fri rörlighet i Europa – liksom det finns fransmän som inte är fransmän./…/Den nutida rasismen är alltså först och främst en statlig logik och inte ett folkligt sentiment.” *

 

Ett par projekt som ingår i Motbilder är initierade av människor som lever i skuggan av vår demokrati, människor som flytt för sina liv, men vars berättelser inte anses tillräckligt trovärdiga för tjänstemännen på Migrationsverket. Människor som genom sin statliga klassificering som ”illegala” står rättslösa i ett ingenmansland.  På Göteborgs stadsmuseum har The non existent Center (Haroon Natan, Carl-Oscar Sjögren och Karin Linderoth) upprättat en mottagning, där du är välkommen att ta emot en Gåva från Haroon. Gåvan är en praktisk artefakt i en begränsad upplaga. Haroon är en av de 30-50 000 människor som idag lever i Sverige utan de rättigheter ett personnummer ger.

 

Dagens migrationspolitik på svensk, europeisk och övrig internationell nivå är en skam för mänskligheten. Det byggs fler murar än någonsin. Men precis som Ranciére påpekar så är förutsättningarna för ett värdigt liv även inom det så kallade ”rörliga Europa” obeskrivligt olika. Konstnären Cecilia Parsberg har under en längre tid forskat kring tiggeri och gatans informella fördelningspolitik. Den nyproducerade film- och ljudinstallationen Givandets kör och Tiggandets kör visas i containrar bakom Röda Sten Konsthall och är en del av Parsbergs forskningsarbete.

 

Många tänkare idag, däribland den politiska teoretikern Chantal Mouffe, skiljer mellan politiken och det politiska, där politiken är det faktiska förvaltandet och styrningen, medan det politiska är själva den maktkonflikt som ligger till grund för politiken. Mouffe menar att den representativa demokratin behöver agonism, en öppen maktkonflikt som upprätthåller höger-vänsterdistinktionen för att utestänga högerextremistiska partier. Vi har publicerat ett kort utdrag ur Mouffes senaste publikation Agonistics – Thinking the World Politically i den här annonsbilagan. Chantal Mouffe föreläser på Angeredsteatern måndag den 25 augusti kl 17.

 

Carpet är en 2,5 meter hög och knappt 150 m2 stor persisk matta i ull. Konstnären Joanna Rajkowska har gjort Carpet specifikt för Götaplatsen, en plats som ofta används när Göteborg ska visas som bild. Projektet försöker förändra vår perception och föreställning om vår position som människor, för det är storleken ett viktigt element. Carpet drivs också av begäret att ifrågasätta begreppet om det exotiska. Mattan är en bild av en drake, tagen från den persiska matt-typologin. Drake betyder makt. Carpet blir en tillfällig närvaro av det mångfaldiga i Göteborg. Något som lyser med sin frånvaro i innerstan, på det högborgerliga och kritvita institutionella maktcentrumet Götaplatsen och i den officiella bilden av varumärket Go:teborg.

 

Motbilder tar avstamp i det politiska. Projektet utgår inte ifrån att det finns en gemensam motbild mot en endaste befintlig bild, utan medverkandes mot- och med- och kring bilder utgår ifrån olika frågor, rörelser, kamper och antaganden.

 

Jag vill avsluta med ett citat från författaren och idéhistorikern Patricia Lorenzoni som efter att ha sett den antinationalistiska kabarén Europa Europa av Ful och The Knife skrev: ”[O]m någon invänder att det knappast övertygar några potentiella SD-väljare att stå och sjunga ”aja baja” till Jimmie, så säger jag bara att det handlar inte om det. Det handlar inte om det goda liberala samtalet i vilken den oupplyste skall övertygas av de goda argumentens kraft. Det handlar om den gemensamma kampens kraft. Att finna den, att vårda den, att få den att växa. Tillsammans.”

 

Anna van der Vliet, konstnärlig ledare

 ICIA – Institute for Contemporary Ideas & Art och curator för Motbilder