CAROLINA FALKHOLT

 

I en tvådagars performance påbörjar konstnären Carolina Falkholt det omfattande nya verket Dark Monologue. Installationen genomförs i flera akter som successivt förvandlar hela ICIAs hus på Järnmalmsgatan 5 till en stor svart högtalare. Verket beräknas vara färdigt i sin helhet under våren 2020.

 

Akt. 1

När: 23-24 maj

 

Program

23/5

Var: Parkeringsplatsen vid hörnet
Järnmalmsgatan/Manufakturgatan, Ringön

kl 12 påbörjas den svarta spraymålningen

kl 16-18 konsert med My Blue Hell – Carolina Falkholt och cellisten My Hellgren.

 

24/5

Var: Parken vid bryggan
Järnmalmsgatan 5, Ringön
Kl 16-20 Carolina Falkholt i samarbete med en poet, musiker och techno-DJs hyllar den svarta gallans melankoliska vrede.
Västlänken

Bomström

Leaf
Cheezo
Tom
Jenny Högström
Gusten Aldenklint

 

OBS! vid regn skjuts programmet upp till ett senare tillfälle

 

 

Sinziana Ravini skriver i utställningstexten:

 

Hur många av oss brukar inte känna sig som en sårad diva ibland? Men hur ofta brukar vi låta denna kraft, den svarta gallans tunga kraft bringa ljus i tillvaron och välkomna bipolaritetens oscillering mellan himmel och helvete? Med andra ord – hur ofta vågar vi vara stolta över våra sår? Om den romantiska genikulten såg det lidande manliga geniet som en beundransvärd hjälte, så kom 1800-talets viktorianska era att demonisera och rentav förlöjliga det kvinnliga konstnärliga lidandet. Karin Johannisson har med sina teorier om sårade divor som Agnes von Krusenstjerna, Nelly Sachs och Sigrid Hjertén, revolutionerat vår syn, inte bara på det kvinnliga konstnärliga lidandet, utan också på lidandet generellt, där den psykiskt sjuke, som inte längre ses som ett offer utan som en aktör, och galenskap som en självvald befriande kraft. Det handlar med andra ord om konsten att bli protagonisten i sitt eget liv.

Carolina Falkholts nya performanceverk för ICIA öppnar en hitintills mindre känd dimension i hennes kontroversiella konstnärskap. Det rör sig om en mörkare, poetisk existentiell sida; som hyllar den svarta gallans melankoliska vrede. Falkholt kommer förvandla hela byggnaden till en högtalare genom att spreja det svart till tonerna av cellisten My Hellgrens suggestiva musik. Verket sker i tre akter. Den första äger rum den 23-24 maj. Det är också första gången Falkholt lämnar sina färggranna, monumentala kuk- och fittmålningar och sina interventioner i stadsrummet, (senaste i raden var ett försök att projicera en fontänorgasmbild på Vita huset i Washington, som genast censurerades) för en abstraherande, svart monokrom. Abstraktionen har oftast använts som ett motstånd mot statlig konstreglering, men också som harmlös dekorationskonst. Att Falkholt ger sig i kast med det här mediet, med utgångspunkt i graffitikonsten, utmanar även den klassiska figurativa graffitikonstens regler och tabun. Det är back to black, alltets ursprung, prima materia, den alkemiska processens begynnelsepunkt där kaoset dominerar.

Den ensamma människan blir antingen ett djur eller en gudomlighet, hävdade Aristoteles. Vad händer när den ensamme melankolikern söker sig ånyo till sociala rum? Personen ifråga hamnar i en melancholia generosa, en produktiv, exalterad och interaktiv melankoli. Det är just denna generösa melankoli som uppstår i Falkholts och Hellgrens samarbete, som besökarna kommer kunna ta del av och rentav bidraga till genom sin egen personliga investering, sina egna kroppar och känslor.

Vi lever i affekternas tid, en tid som inte längre kan skilja på hat och kärlek, på revolution och regression. Desto viktigare att skapa plattformar där våra uppdämda begär, rädslor, drömmar och mardrömmar kan komma upp till ytan. Vi måste skapa rum där svärtan kan få existera, om så bara för ett tag. När svärtan kanaliseras genom konst och musik, har den alltid en renande, men också enande kraft. I tredje delen av Vernon Subutex, Virginie Despentes mörka trilogi över en slackers irrfärdar genom samhällets lägsta livsformer, avslutas boken i en oviss framtid där individer lever isolerade från varandra i var sin virtuella kapsel. Endast en spirituell, bäcksvart musik, lyckas då och då väcka dem ur deras dvala och förena alla i en extatisk trans som får dem att pendla mellan självförglömmelse och politiskt uppvaknande. Vilket av dem det blir hänger på var och ens högst personliga vilja. Falkholts graffiti -musikaliska allkonstverk förbereder kanske redan nu denna framtid. Och hon gör det genom dubbla exponeringar av både mörker och ljus, vrede och glädje, för det är ytterligheterna som får oss att uppskatta nyanserna och det är erkännandet av ytterligheternas ständiga samvaro som gör oss till mer hela och toleranta människor.